Orkar inte....

Jag kan fortfarande inte förstå att du är borta! När ska detta få ett slut?!? När ska alla sluta dö i så tidig ålder?? Jag orkar inte mer! Har ingen här uppe som jag kan prata med, som förstår mig på det sättet som de i skåne som vet vem Daniel är, hur han var, hur jag och han hade det... Som verkligen kände OSS! Jag brister minst en gång om dagen och det är ritkigt jobbigt. Daniel, du är i mina tankar varje dag! Jag gör allt för att vara stark! Kan inte bryta ihop på jobbet, bland folk. Bryter ihop hemma, där ingen ser, där ingen vet, hur jag egentligen mår. Varför ska jag alltid visa min starka sida? Varför kan jag inte bara säga när någon frågar : hur är det?, det är väl okej/sådär... svarar jag. Det är inte okej, det är inte sådär! Det är rent åt helvete!

Jag har mist en som jag delade mitt liv med, en som jag ville leva resten av mitt liv med (men pga omständigheterna så avslutade jag allt för det fungerade inte), en som jag verkligen älskade/älskar. Spelade ingen roll vad vi gick igenom eller hur mkt han sårade mig. Jag kommer alltid älska honom no matter what! Han var den första som fick mig att känna att jag verkligen duger som jag är. Den första som jag verkligen trodde på, när han sa vad han kände för mig.

Jag vet att han fortfarande älskade mig och jag älskade fortfarande honom. Men både jag och Daniel visste att det inte skulle gå.. Inte så länge alla problem fortfarande fanns kvar. Och nu är det för sent! Jag har inte träffat honom sen jag bodde i Skåne! Hatar mig själv över det! För nu finns han inte längre!!!!!

Kan inte någon bara säga att jag drömt allt! Att han finns kvar! Att jag kan prata med honom igen, att vi kan glömma allt och ungås som vänner!

Fan Daniel!!!

Jag är iaf så himla glad för att jag sparade alla brev han gav mig, allt han skrev till mig....

Saknaden är såå enorm!!!